Under sommaren får några av våra medarbetare tillfälle att skriva om sig själva och sitt arbeta. Denna gång är det Ylva Rundberg som berättar.
Här på hemsidan lägger vi ut våra predikningar – men inte alla, för en del skrivs inte på traditionellt vis utan skapas i mötet med församlingen. Så är det att predika när det är familjemässa, jag har en idé, men inte mer. Predikan skapas fört i mötet med barnen där på kortrappan. Det är roligt, men också läskigt, för det är ju först i skarpt läge som jag upptäcker om min idé håller. För hur bra idén än verkar hemma i soffan eller vid skrivbordet på jobbet, så vet jag inte för en efteråt om det håller hela vägen.
När jag skriver det här så sitter jag vid mitt skrivbord, där två minnesmärken från tidigare predikningar står.
Det ena är två stora kartongbitar, den ena med en bild av min pappa, den andra med en bild av min bror, kanske mer känds som Jesus. Det var en predikan som handlade om att vara familj, att det är ett mycket vidare begrepp än de som jag har blodsband med – för i Jesus är vi alla syskon, hans syskon och med varandra. Men själva predikan var ett samtal med barnen om detta, något som inte kan skrivas ner i ord, utan bara höras och upplevas.
Det andra som står är tre bokstäver i papp, de fyller en hel kasse när man ska ta dem med sig. Det gjorde jag till kyrkan en söndag och barnen fick känna på kassen om den var tung eller lätt. Trotts dess stora volym var även de minsta barnen överens om att den var lätt. Så är det med det som låg i den, det är ingen börda utan en tillgång. För där i kassen låg ett T, ett R och ett O. TRO är inte tungt att bära utan en förmån att få.
Alla predikningar blir just predikningar först i ögonblicket när orden når dem som lyssnar, men ändå kan vi ganska väl på förhand veta vad vi ska säga. Så är det inte i samtalet med barn, där kan allt händ. Det är det som gör uppgiften så fantastisk.
Ylva Rundberg, komminister
|
|
Du är här:
